Grampians, polskt kaffe och motvind

Sista veckan vi spenderade på campingen i Latrobe och äppelplockningen var stendöd. Alla backpackers hade efter påskhelgen dragit till fastlandet, norrut och varmare breddgrader. Kvar var vi och massvis med asiater. Som vägrade att umgås med oss. Alla förutom en. Vi lärde känna My Huong som lärde oss att säga "Tjena snygging!" på koreanska och hade några trevliga dagar, bland annat med knytkalas och besök på den lokala marknaden.

När vi fick besked om att det var så pass ont om lådor till äpplena att det skulle dröja upp till en vecka till nästa arbetsdag bestämde vi oss för att vår tid på Tasmanien var över. Vi bokade färjan redan samma dag för några dagar framåt och bestämde oss för att utforska kusten västerut från Devonport, den så kallade Central coast. Det blev blöta dagar. Det regnade mycket och all vår utrustning blev blöt, inklusive tältet. Jag lyckades hålla sovsäcken torr iallafall. Under de här dagarna fick jag min första punka, på motorvägen och i ösregn. Bara att fixa där och då. Haft roligare dagar. Ett av dygnen låg jag 17 timmar i sträck i tältet pga av regn. Då blev det dags att rasta pållen för blåsan höll på att gå i bitar. Jag blev biten av en blodigel igen också. Denna gången mellan tårna.

Vi fick dock uppleva en spännande cykling under de här dagarna en liten bit inåt landet på en liten grusväg upp mot Mt Gnomon. Vägen var otroligt dålig och brant och en mountainbike hade varit bättre. Vi svettades floder eftersom det var så fuktigt och varmt, man var helt klibbig. Senare vandrade vi sista timmen upp på Mt Gnomon och skådade duktigt bra utsikt!

* Notering sköna namn: Mt Difficult. Lake Disappointment.

Färjan över till fastlandet förflöt utan större bekymmer och när vi kom till Melbourne på morgonen tog vi genast tåget till Ararat, 2,5 h inåt landet, för att komma igenom förorterna och utanför staden. Nu började vi röra våra hjulpar mot Grampians Nationalparks mäktiga canyons och berg. Dagarna det tog att cykla till nationalparken var hyfsat platta och händelselösa när det gäller cyklingen, men desto intressantare i mötet med människor, som det brukar vara. På en gratiscamping och efter en deppig dag i tälten pga av regn blir vi bjudna på mat av en gammal dam. Hon kommer fram till våra tält helt random och ropar om det är någon hemma och bjuder in oss. Det är Australien. Under middagen samtalade vi med en dansk tant där också som varit i AUS i 20 år. Hon berättade en del historier, bl.a. om en vän till henne som på 70-talet frågade en random australiensisk kille på en bar om han ville gifta sig med henne för 25000 dollar. Han gick med på det, men inte att skilja sig året senare. Så hon fick betala honom ytterligare 10000 dollar för det. Till slut fick hon sitt permanenta uppehållstillstånd. Det tyckte jag var en rolig historia...

Under de här dagarna blev vi också bjudna på kaffe och kakor hos en polsk gubbe i hans mataffär, diskuterat hans tid i Sverige för massa år sedan som pappersmassebrukstekniker, och fått nyckeln till en dusch vid en fotbollsplan som vi tältade på senare. Också upplevt känslan av när man cyklar genom en parad och en hel folkmassa stirrar på en. Upptäckte lite senare att alla mataffärer var stängda pga av denna ANZAC-day som vi ännu inte riktigt vet vad det är.

Under dagarna med platt cykling kunde vi hela tiden se bergen i horisonten och målet. Grampians. Och när vi kom fram fick vi vår belöning. Mycket mäktigt! Vägen som vi tog några dagar på oss att avverka gick över berg och genom en dal med massa kängurus, mycket vacker natur. En dag tog vi en avstickare uppför Mt William. Det började med 10km BRANT uppförsbacke följt av 2km vandring och vi hade klart väder och grym utsikt! Vägen ner på cyklarna var snabbare än vägen upp...

En av nätterna tältade vi inne i bushen och natten var helt tyst. Inga billjud, inga djurläten. Märklig upplevelse. Jag har bara upplevt sådan massiv tystnad de gångerna jag sovit i mormors och morfars källare, i bastukammaren. Där man sover klockan runt utan att vakna en enda gång innan morgonen och undrar varför klockan inte har rört sig. Det är den här natten jag skriver blogginlägget. Nu är vi i Horsham och planerar för en resa genom 10 mil öken på grusväg.

I love My McDonalds free WiFi